GoOpenkrönikor

Falun 18 augusti

One, two, three, foooore! – En betraktelse av en utomstående

Goopen.

Denna, för oss oinvigda, mytomspunna tävling. Eller är happening en bättre benämning? Som inte bara är en golftävling, utan så mycket, mycket mer.

En gång om året, på olika platser, med många personligheter. Som får män och familjefäder sammanstråla och att lämna sina plikter för en helg. Men, för dom, kanske den viktigaste helgen på hela året.

Nord mot Syd, precis som i Robinson. Likheten är det fysiska spelet, må bäste man vinna. Men skillnaden är, att i det sociala spelet vinner alla.

Minst, längst, närmast och bäst. Man kan tävla i mycket. Eftersom förhoppningarna inte alltid kommer överens med resultatet har jag en känsla av att det inte bara är bollarna som flyger, utan även redskapen. Men allt detta är glömt på kvällen i goda vänners lag.

Själv är man inte någon älskare av klubbor i järn (bättre att ta sig ett) och trä, min passion ligger i klubbor som doftar plast. Många är dom som försökt få mig att spela golf genom åren, men jag har aldrig nappat. Det närmaste jag kommit är en timme på drivingrangen i Samuelsdal. Det gick hyfsat att slå långt, förutom att drivern var omöjlig. Men sen när det kom till att träna närspel.

Då blev jag putt.

Så golf är inget för mig. Däremot är det många av mina vänner och kompisar, och av dessa oerhört många innebandyspelare, som fastnat. Och sitter rejält fast. Och det har jag den fullaste respekten för. Skulle jag någon gång börja spela golf, skulle det vara BARA för att få vara med i Goopen. Även om tävlingen kanske, på grund av mitt spel på gräset, skulle få döpas om till Groopen.

Goopen är en sån där företeelse som jag tror aldrig skulle kunna starta idag, såna människor görs inte längre. Hela grejen känns som ett eko från förr, när ingenting var omöjligt och allt var roligt och man gjorde saker tillsammans. När människor inte satt inne vid msn, facebook, TV-spel, Dataspel, Wii och gud vet allt som finns utan träffades fysiskt och umgicks, skrattade och hade roligt.

På samma gång allvar (tävlandet) och glädje (gemenskapen). Så känns, så här lite på avstånd, Goopen för mig. Ett sätt att träffas och umgås. Jag är ganska säker på att för de som deltar är det en helg att minnas. Länge. Och att genast, när det är slut, längta till nästa år.

I Goopen får ingen rött kort, där har alla grönt kort.

G som i Gemenskap.

G som i glädje.

G som i Goopen.

/Per Nordström