Goopenkrönikor

Stockholm ett okänt datum för ett par år sedan (Tidigare publicerad på aftonbladet.se)

Prolog: Detta är en krönika som cirkulerar lite varstans på world wide web. Till slut hamnade den också i våra händer genom Stefan Norling som kommit över den och mailat den till goopen.se. Efter diverse sökningar på vem som kan stått bakom den, då ett visst mått av efterforskning bör göras pga att den som skrivit krönikan har upphovsrätten till den. Den anonyme golfare som skrivit den var aftonbladets Peter Wennman som skrev denna för ett par år sen. Eftersom vi tyckte krönikan var träffsäker, rolig och tänkvärd så kontaktade vi Peter och bad om dennes tillstånd att publicera den på vår hemsida. Bara minuter efter förfrågan kom följande svar: "Ja, den där skrev jag för några år sen. Den har cirkulerat rätt friskt i golfkretsar och är faktiskt en av få krönikor i Aftonbladets historia som publicerats två gånger, på allmän begäran. Klart du ska använda den. Ha det gott och svinga vilt. Mvh Peter W." Så här kommer krönikan och håll till godo. Tack till Peter Wennman som gett sitt tillstånd att publicera krönikan på goopen.se

Krönika av Peter Wennman, aftonbladet.se.

Första klubban rök en junidag på Viksberg. Slaget var inte särskilt hårt, men stubben var tuffare än väntat och järnsjuan vek sig direkt. Därmed hade jag mist oskulden. Sen dess har det gått två åttor, en sjua till, en femma, en wedge, en sandwedge och en hutlöst dyr spoon i grafit, på knappt sex månader.

Jag ger alltså alla som påstår att golf är en kostsam sport alldeles rätt. De som säger att jag är tidernas största psykfall på en golfbana ger jag däremot bara halvrätt. Dels för att golffolket är hopplöst konservativt och uppsträckt fisförnämt i etikettsfrågor av den här typen, dels för att mänskligheten inte har begripit det stora behovet av att då och då slå sönder en golfklubba. Sätt en trilskande järnfemma i händerna på vilken dåre som helst, låt honom dra den i ett träd, krossa klubbhuvudet mot en sten, skicka in skiten i skogen med en släggkastarsving eller kasta den mot en utdragen drunkningsdöd i ett vattenhinder - och dåren återfår sin sans, friden sänker sig, andningen återgår till det normala. Han drar en djup suck av lättnad och befrielse, rullar över på rygg som efter en lyckad bröllopsnatt. Det skulle finnas mindre aggressioner i världen om alla fick en golfklubba att lustmörda. Det är bättre än sex.

"Har du slagit sönder EN TILL!? Du är tammefan inte klok", säger mina golfkamrater. Det kommer till och med fram människor som jag inte ens vet vad de heter och ser på mig med en blandning av avsky och förvåning, som om jag skulle bränt ner en kyrka eller våldtagit svärmor, och muttrar: "Det börjar bli lite glest i bagen, har jag hört". De har inte förstått någonting. Att ha ihjäl en klubba är inget man går omkring och planerar. Man bestämmer sig inte för att "på fjortonde hålet tror jag att jag ska ge wedgen en jävla smäll". Ett klubbmord är en ytterst spontan gärning, en utlösning av naturkrafter, det kortaste, intensivaste och mest explosiva av utbrott, vilket förmodligen är anledningen till den sköna känslan efteråt.

Själva akten måste, trots allt, innehålla ett mått av finess. Man får inte hoppa omkring och gapa och skrika och svära och slå vilt omkring sig. En klubba ska dö med stil. Snabbt. Hårt. Tyst. Osentimentalt. Ingen ånger. Varken klubban eller motspelarna ska hinna fatta vad som är på gång innan det hela är över. Själv håller jag på att utveckla det hela till en rätt skön konstart. De tre bästa av mina åtta mord gick till så här:
1) Spoon i grafit, köpt i Atlanta, forslad över Atlanten och likviderad på hål elva på Måsnaryd i Södertälje. Duff i utslaget, bollen tre meter från tee. Låg bra. Nytt försök med samma klubba. Duff igen. Ena handen om klubbhuvudet, den andra högt upp på skaftet, en blixtsnabb knäck över knäet, klubban i två delar, nästa sekund nonchalant slängd i hallonbuskarna bakom ryggen. Snyggt. Rent. Klassiskt.

2) Pitchingwedge av stål på Viksberg. Hål 12. Inspel från femtio meter rakt fram, skitlätt. Tittade upp för att skåda praktslaget. Men bollen gick spikrakt åt höger, parallellt med mig själv, rakt ner i ett vattendrag. Mycket lugnt, utan ett ljud, sänktes wedgen med en lätt underarmsrörelse ner i samma vatten. Vila i frid, din gris. Du får skylla dig själv när du var så dum.

3) Järnåtta i grafit på Ingarö skogsbana. Djävulskt svårt. Mentalt förberedd på trubbel. Uppträder vänare än en luciakandidat fram till nionde hålet. Lyckas träffa hålets enda utstående gren, tunnare än mitt plastkort, och bollen i vatten. Snabb knäck över knäet igen. En Paul Azinger. Bra ljud i grafit. Schysst smäll. In i skogen med likdelarna. Ingen märkte nåt. Ett perfekt brott.

Och detta är alltså bara början. Jag tog grönt kort i slutet av maj, gick ut på bana i juni, har spelat runt 30 rundor sen dess och har nu, i skrivande stund, krånglat mig ner till 26,4 i handicap. Nästa år blir det bättre. Jag räknar kallt med att åtminstone klara av en tio, tolv klubbor till. Tills dom förstår att mig jävlas man inte med. Och ni som går omkring och surar en hel runda, blir dåliga i magen, går hem och slår makan/maken eller sparkar till hunden när ni spelar dåligt, ni har en hel del att lära er.

Golf är ett underbart spel - om man är avslappnad. Jag spelade nyligen med en arbetskamrat i Nynäshamn och när han slog ut på åttonde var samtliga senor och samtliga muskler i hans kropp hårda som sten. På hans spända hals vibrerade aorta som en stålvajer. Läpparna var blå och sammanpressade. Händerna kramade sönder klubban. Det var en utbuktning på kroppen och det vete fan om det inte var blindtarmen som var på väg att poppa ut. Han spelade inte bra. Jag spelade inte så bra heller. Men jag var nöjd, samlad och lugn. I hemlighet hade jag, järnfemman och en tall haft en lyckad avslappningsövning på hålet innan.

Peter Wennman
aftonbladet.se